Carl O. Henrikson
23 september 1924 – 18 januari 2019

Den 18 januari 2019 avled vår käre vän och kollega professor emeritus Carl O. Henrikson vid en ålder av 94 år. CO, som var hans tilltalsnamn inom professionen, är djupt sörjd och saknad av alla oss som haft förmånen att få lära känna honom och arbeta med honom. CO hade förmågan att se var och en av dem han mötte. Han var högt respekterad för sin klokskap och kunskap, för sin integritet kombinerad med en sällsynt stor empatisk förmåga liksom för avsaknaden av prestige och frånvaron av manschauvinism. Utmärkande för CO var också den rättrådighet och hängivenhet, som präglade hans arbete inom odontologisk radiologi. Samtidigt släppte han aldrig sina starka humanistiska intressen.

CO började sitt yrkesliv som privatpraktiserande tandläkare kombinerat med en halvtidstjänst som lärare på Tandläkarhögskolan. Den långa forskarkarriären tog avstamp 1967 med en doktorsavhandling, i dåtidens form av en monografi, som redovisade en ny metod för klinisk mätning av benmineral med hjälp av en jodisotop. Avhandlingen betygsattes på dåvarande gängse sätt och fick högsta betyg ”A” på en 6-gradig betygsskala. Fotoillustrationerna i avhandlingen var tagna av den medicinske mästerfotografen och vännen Lennart Nilsson. Medicinska forskningsrådet tilldelade omgående forskningsanslag för projektets fortsättning med inriktning på mätmetodens kliniska tillämpningar. Flera forskarstuderande fick därmed förmånen att handledas av CO inom projektet.  Samtidigt gav han fullt stöd och frihet under ansvar även för de forskare, som liksom jag själv, valde ett forskningsfält utanför hans egen projektsfär. Hans rättrådighet och moraliska kompass gav oss yngre forskare grund och norm för ett forskningsetiskt och moraliskt korrekt förhållningssätt inom såväl forskning som kliniskt arbete.

Under 1970-talet samarbetade han med Statens Strålskyddsinstitut (SSI) i ett mångårigt projekt, som ledde fram till nya strålskyddsföreskrifter. Parallellt och in på 80-talet var han involverad i arbetet med att formalisera specialistutbildningen i ämnet Odontologisk radiologi vilket resulterade i att Socialstyrelsen godkände specialiteten. CO var också en av initiativtagarna till bildandet av Svensk Förening för Odontologisk Radiologi (SFOR) och blev dess förste ordförande.  I samband med föreningens 25-årsjubileum blev han SFORs hittills enda hedersmedlem.

1974 blev CO professor vid Karolinska institutet. Han var under slutet av 70-talet dekanus för den odontologiska fakulteten, som under dessa år var världens största tandläkarhögskola då tandläkare under ett decennium utbildades parallellt både vid den gamla högskolan centralt i Stockholm och vid den nya högskolan vid Huddinge sjukhus.  Under 1980-talet var CO också ledamot av Socialstyrelsens vetenskapliga råd.

För att hedra Carl O. Henriksons omfattande och betydelsefulla insatser inom ämnesområdet odontologisk röntgendiagnostik, grundades 1990 en forskningsstiftelse i hans namn.  När vi, några av hans medarbetare på Karolinska institutet, gick ut med personliga förfrågningar till specialistkollegorna i Norden om bidrag till den nybildade stiftelsen, överväldigades vi av mängden bidrag, som strömmade in. Stiftelsen har under de gångna 28 åren kunnat dela ut över 50 forskningsstipendier till projekt inom ämnesområdet. Så sent som 2017 överlämnade CO personligen det årets stipendier.

En motvikt mot årtionden av intensiv arbetsinsats inom professionen utgjorde vistelserna på familjens älskade Älvsala i Stockholm skärgård, där båtturer ut mellan öar och kobbar utgjorde höjdpunkter.  En annan motvikt var hans humanistiska intressen. Han skrev genom åren ett tiotal artiklar om odontologins historia. Intresset för konst var genuint och stort. Han var i årtionden ansvarig för Apolloniasamlingen omfattande en stor mängd konstföremål med motiv av odontologins skyddshelgon Appolonia.

Hur dygnets timmar räckte till för alla uppgifter, påtvingade och självvalda, kan man fråga sig. CO var i alla år aktiv medlem i sin Rotaryklubb, i Odontologiska Sällskapet i Stockholm (OSS) och på senare år i sin bouleklubb. Ändå hann han med sina gamla vänner. Under det dryga kvartsekel, som gått sedan han pensionerades, har han alltid hållit sig underrättad om tidigare medarbetare. Härliga och berikande var de diskussioner man kunde ha med CO. Jag minns speciellt sommaren för ett och ett halvt år sedan, när han besökte oss i Roslagen. Vi satt på bryggan med vattnet kluckande under oss, med två havsörnar seglande över oss i en timme och med en svanfamilj simmande nedanför bryggan. Vi påminde varandra om olika gemensamma upplevelser från ett kvarts sekels yrkesmässigt samarbete och ytterligare ett kvartssekels vänskap. Vi talade om nutiden och spekulerade om framtiden. Och jag, som f.d. eleven, sedermera kollegan och den yngre av oss, var inte den som mindes bäst eller tänkte mest framåt.

Carl O. Henrikson var ett föredöme för så många och är djupt, djupt saknad.

Annika Isberg
Professor emerita
f.d. ordf. SFOR
f.d. sammankallande Carl O. Henriksons stiftelse
elev-medarbetare-kollega-mångårig vän